Det här är inte konst
Illegal by nature: graffiti av IKAROZ, KAOS, EGS, KEGR, NUG och FITS
Subway: fotografi av Bruce Davidson
Pop constructions: måleri av Jimmy Herciuk
Streetsculpture: skulptur av Max Magnus Norman
Fine art: graffiti av EBB
Connections: grafitti av ELMO
Skatebords designade av Gorm Boberg
Longboards designade av Sverker Norberg
Sundsvalls museum, till 2 september
Fulkonst i finrummet
Inspirerat av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths uttalande ”Det här är inte konst” när hon såg NUG:s verk Territorial pissing, har Sundsvalls museum valt att göra en utställning med nutida gatukonst.
Territorial pissing är en 1.32 minuter lång video med en man som sprayar väggar och fönster i en tunnelbanevagn i Stockholm med svart färg, kraschar en ruta, hoppar ut genom den och fortsätter spraya (http://www.youtube.com/watch?v=iJfb5jyIlKQ). NUG:s verk tål att diskuteras, saneringen uppges ha kostat Stockholms Lokaltrafik 100 000 kronor. Men därmed behöver inte all graffiti dömas ut och att som Stockholms stad ha nolltolerans mot graffiti är patetiskt. Nyligen hemkommen från Mexico City där det fanns gott om väggmålningar har jag dessutom lärt mig att väggmåleri är konst för folket. Deras muralmålare fullföljde en statlig kulturpolitik när de målade på väggarna för folket. Hos oss smyger graffitikonstnärerna ut på nätterna, målar illegalt och jagas.
Provocerade av Adelsohn Liljeroth har Sundsvalls museum, den statliga konstpolitikens förlängda arm i Västernorrland, släppt in gatukonsten i sitt finrum. Det har även kulturhuset i Stockholm gjort, där pågår utställningen Street Smart till 7 oktober.
Kreativtkrig. Graffiti med flera taggar i stora hallen.
Vad är det då som visas i Sundsvall? Väggarna i den stora hallen, den så kallade Magasinsgatan, är täckta med stora väggmålningar av signaturerna IKAROZ, KAOS, EGS, KEGR, NUG och FITS, målade på plats. I taket hänger änglaskulpturer av Max Magnus Norman. Det som griper mig mest är änglarna, de är på riktigt och har ett direkt tilltal. Där är en med utskuret hjärta, en annan är lastad med bomber och granater, en tredje siktar med sitt gevär på ett okänt mål. Och jag känner igen livet, verkligheten, hur det är att leva bland människor.
Med målningarna på väggarna är det svårare att kommunicera. De drar sig undan och det är först när jag tar upp kameran och zoomar in på detaljer som de når fram. Ett hysteriskt ansikte skriker ut något om ”Kreativt krig”. Jo, jag tackar. Men den stora hallen känns kal och tom, som om gatuformatet inte är tillräckligt uttrycksfullt och starkt för att erövra den här miljön.
Längst ner i hallen har något som liknar en graffitidekorerad tunnelbanevagn skapats och inne i den och i det lilla galleriet hänger Bruce Davidssons fotoprojekt Subway från New Yorks tunnelbana. Bilderna är tagna 1979–1980. De är svettiga mörka och skitiga, som om miljön var tunnelbanan i något trasigt tredjevärldenland där poliserna fått ledigt, eller skjutit ihjäl varandra.
Detalj av signaturen Elmos (Erik Lindström) graffiti.
En trappa upp i Skonerten visas graffiti av EBB och Elmo. Samma här, bilderna har svårt att träda fram innan jag tittar på dem genom kameran. Elmo har en annorlunda stil med en nertonad färgskala och rena, utarbetade motiv som bryter mot de vanliga graffitimönstren.
Också en trappa upp, men i huset, mitt emot huserar Jimmy Herciuk, en målare från USA som bosatt sig i Sundsvall. Det han visar är popkonst inspirerad av amerikansk populärkultur. Känslan är stökig och energisk, färgglad och kladdig. En serie sofistikerade silkscreentryck med porträtt av artister bryter mot mönstret.
Som helhet upplever jag utställningen ”Det här är inte konst” mer som en manifestation för gatukonsten än som en uppvisning av fantastiskt bra konst. Endast några få verk sticker ut och ger det där extra. Men den är roligt och uppfriskande, bara inte gatukonsten görs till allenarådande dogm.
Text och foto: Karin Kämsby
Volym 2012-07-17
